Helt sjukt hur många intressanta och givande möten med nya människor jag haft här på Åland. Tänk att lilla Åland kan ge en så mycket!

Uhh. Är helt slut i huvudet efter en turbulent vecka. Är så ledsen på en människa som kanske inte egentligen är så bra för mig. Men sörjer gör man då det gör lite ont.

Helst av allt skulle jag vilja vara hos Jennifer och...bara vara.

Den här helgen har jag tillägnat Stockholm. Har sjungit med min gospel-kör (bra sånger, bra ledare!), myst med två go'a typer och haft äran att få övernatta hos Emil. Nu är det snart dags för att åka hem, men jag vill inte. ...men egentligen - det är ju faktiskt Åland som jag skall resa tillbaka till och Åland tycker jag ju om. Win-win situation.

Jag är så arg så arg så arg, har frustration i kroppen och är besviken. Allt på samma gång. Hur får man ut sånt här? Det kan vara farligt att gå med det länge tror jag.

Och typiskt mig, så är ju allt skit för att en sak är skit.

Skall bli skönt att komma till Stockholm i helgen och dyka in i Jennifers famn. Åh!

Jag är så glad! Jag är så nöjd!! Tog på mig länktossorna för en timme sedan, fick sprutt och sprang iväg!

Ni som inte känner mig, vet inte hur svårt jag kan ha med självdisciplinen då det gäller träning. Inte sådär som alla säger och ändå tränar någon gång i veckan, utan här har ni en som helst inte gör nånting.

Men ikväll fick jag lite panik då jag låg i soffan. Kör bil varje dag till jobbet eftersom jag har så långt (10-30 km, har tre olika arbetsplatser) och blir lite orolig över hur fet jag kommer att vara om några månader. Då jag tidigare har gått ner i vikt, har det alltid varit tack vare vardagsmotionen, oftast promenaden mellan skola/jobb och hem. Nu finns inte denna möjlighet, utan jag måste ta hand om träningen själv. Huj.

Jag sprang inte långt, men huvudsaken är att jag sprang.  

Livet känns bra då:

- man har så mycket trevligt framför sig, att höstens mörka helger kommer troligtvis bli fullbokade

- man satt blomlökar i jorden för första gången i sitt liv och redan väntar på våren för att se dem blomma ut

- man är omgiven av en massa fina kvinnliga vänner

- man äntligen har lite extra pengar på kontot

- man trivs med sitt jobb

Det är bra nu.

Tänk att man inte har lärt sig något på 25 år. Då jag var barn, hade jag svårt med tidsbestämda aktiviteter efter skolan. Visst tyckte jag om att spela olika instrument (och ibland tyckte jag om jumppa också). Men då dagen väl kom då det skulle jumppas eller musiceras, ville jag inte alls. Jag hade fullt upp med att leka mina egna lekar. Hade alltid något på gång. Jag hatade att vara bunden till tider. Skolans måsten räckte.

Så är det tydligen fortfarande. I någon månad har jag funderat över vilken medis-kurs jag skall anmäla mig till. Spanska var favoritetta, men förstås var den kursen full. Anmälde mig halvintresserad till italienska. Ikväll skulle första kurstillfället vara. Hela dagen har jag ångrat att jag anmält mig till kursen. Man skulle ta tillbaka sin anmälan en vecka innan kursstart för att inte behöva betala kursavgiften. Idag meddelade jag att jag inte heller "kan" delta. Gud vilken slarver och vilket latarsle jag är. Jag ska helt enkelt inte binda mig till något på fritiden. Jag skäms och måste betala pengar för ingenting.

Den här helgen var en riktigt tiopoängare. Det bästa av allt var ett samtal med en mycket kär vän då vi redde ut saker som min kvinnliga intuition hade varslat mig om. Fan vad jag tycker om den där vännen! Det näst bästa (som var typ lika bra som det första), var ett sms från en vän som ville säga förlåt för en grej som skedde några veckor sedan. Det finns för lite "förlåt" och öppenhet här i världen. Amen.

Andra saker som har gjort mig glad i helgen är nya vänner på besök i mitt hem, solsken, slöa morgnar, kaffe och fest med mina ex-sambos, livlig promenad längs med en mörk strand in till stan och krogen samt filmkväll i bakis med en till ny god vän och en massa snask.

Just nu känns det som att det är så meningen att jag skall vara här på Åland.

Är så glad. Gårkvällen var så attans bra!

För en vecka sedan flyttade jag in i ett nytt hem här i Mariehamn. En tvåa som jag blev förälskad i vid första ögonkastet. Det bästa med den är att jag har bara 100m ner till stranden, egen gräsplätt på fram- och baksidan, bastu och så är den rymlig. Detta hem är egentligen något som jag alltid velat ha. Dessutom är hemmet belägen i en ort som är utav den storlek jag en tid velat bo i. Inte för stort, men ändå finns det lite liv här (om man söker, höhhö).

Trots detta drömläge, har jag ibland (eller ganska ofta senaste veckan) haft ångest. Undrat över mitt val, är det rätt? Kommer jag att trivas eller vantrivas? Borde jag ha flyttat hemåt redan, omgiven av tryggheten (bekant område, bekanta ansikten). Det tar ju faktiskt på ganska ordentligt att skapa sig en ny vardag på ett nytt ställe. Har varit lite trött på det, för det har ju blivit några flyttar senaste åren. Därför vill jag blogga igen för att skriva av mig och förhoppningsvis få support utav läsare.

Dock är jag glad idag för att få ha en ny kompis och två av mina före detta lägenhetskompisar hos mig ikväll. Tippar på att det blir en hel del skratt! :)